Jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska klara mig. Jag har gjort något så otroligt dumt som att inleda ett distansförhållande.. Det hela började relativt oskyldigt, men har barkat käpprätt åt helvete! Helvetet jag pratar om är dagarna utan.. Veckorna utan. Vardagarna utan. Helgerna utan. I åtta paradisiska veckor har jag tillbringat varje minut med min älskade med undantag för ett fåtal timmar. Vi skulle testa, se om vi passade. Jag var hel i åtta veckor. Nu ska var tredje vecka vara utan honom. Sen får jag två veckor i paradiset och sen går det runt så. I våras var det värre. Då sågs vi enstaka dagar varje månad. Jag borde vara lycklig och jag är väl också det. Samtidigt känns det som att jag ska sprängas varje gång jag tänker på att den enda jag vill vara nära är nästan fem timmar bort. Detta är ett försök att hantera längtan. Jag trodde inte att jag var så här icke självständig, som jag är utan min baby.. 

Vår historia är lång. Mycket längre än jag trott. Jag hoppas att den kommer att bli så lång att den tar mig in i evigheten. På måndag ska vi ses. Idag är det tisdag. Min kropp skriker efter honom. Vi pratade i telefon förut och frustrationen växte. Jag grät. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kollar runt lite på nätet. Känner mig mer och mer dum i huvudet!    TIDIGA VARNINGSTECKEN De flesta misshandlare är väldigt charmiga och uppvaktande i början av relationen. Men varningstecknen finns där, om man bara vet vad man ska ...

Vänder varje samtal till att handla om honom själv Förväntar sig att du ska uppfylla hans känslomässiga behov Ignorerar effekten hans negativa kommentarer har på dig Kritiserar dig ständigt, eller läxar upp dig, och tror att han vet vad som är b...

Nej. Det går inte bra. Nej. Jag mår inte bra. Jag får ingen ordning på nånting. Jag är livrädd. Vad håller jag på med? Varför blir det inte bra? Kommer det alltid att vara så här? Jag har ingen lust att göra nånting alls.. Pratar inte med en själ. In...

Idag går mina tankar till mig själv. Tänk om jag finge bryta ett ben eller ha blivit född med en arm. Då förstår folk att man inte kan hoppa och stå på händer. Nu blev det ett annat handikapp. Som inte syns. Syns inte, finns inte. Ta dig samman och p...

Joråsatt.. Det blev som det blev och gick som det gick.. Jag skulle vara värsta snälla tjejen och allt.. Sen krasch! Depressionen är tydligen min trognaste följeslagare i livet. Varför kanske man vet, men hur man kan peta denne ovälkomne livskamrat t...