Nej. Det går inte bra. Nej. Jag mår inte bra. Jag får ingen ordning på nånting. Jag är livrädd. Vad håller jag på med? Varför blir det inte bra? Kommer det alltid att vara så här? Jag har ingen lust att göra nånting alls.. Pratar inte med en själ. Ingen vet. Jag vill inte att nån vet. Att jag är svagast. Inte funkar. Folk ringer och kommer. Berättar om sitt. Jag nickar och ler, lyssnar och svarar. Hur blev det så? På jobbet känns det bättre. Men jag pratar inte med nån. Tom blick och stängd mun. Imorse vaknade jag och var så yr att jag knappt kunde ställa mig upp. Det har jag aldrig varit med om. Jag blev rädd. Måste ringa sjukan.. På måndag.. Skulle ha gjort det i onsdags.. Och torsdags.. Och idag.. Ska det vara så här hela livet, vet jag fan inte om jag orkar.. Kanske om jag finge jobba dygnet runt.. Jag borde prata med mitt gull, men jag kan inte. Det är så tungt. Jag vill inte öppna för jag är rädd för vad som kommer ut. Som vanligt. Vem ska hålla tassen? Det finns ingen där. När han kan prata har jag redan varit tyst en hel dag och det tar stopp. Det har gått för långt. Orkar jag? Jag tycker om att vara själv ibland. Men.. Omställningar!! Ibland ska jag vara mamma och flickvän. Sen bara mamma. Sen bara flickvän. Sen ensam. Sen ensam mamma. Hur ska jag få ordning på det? Det kanske är därför jag gillar jobbet så mycket.. Det är iaf samma. Jag ville inte ens bada bastu denna vecka. Det är inte bra. Jag vill jobba. Inte vara sjuk. Är det för alltid? Som en arvedel? Jag vill ha lugn och ro och koll. Inte känslan av att vara rutten inombords. 

Idag går mina tankar till mig själv. Tänk om jag finge bryta ett ben eller ha blivit född med en arm. Då förstår folk att man inte kan hoppa och stå på händer. Nu blev det ett annat handikapp. Som inte syns. Syns inte, finns inte. Ta dig samman och plocka upp dig. Var som vanligt. Tyvärr.. Jag är sjuk. Just nu. Ett litet tag.. 10-15% av de drabbade dör.. Jag lever än. 

Jag är inte svag eller lat. De som ifrågasätter kanske är..  

Fred, kärlek och förståelse.. Glömde vi de orden? 

Joråsatt.. Det blev som det blev och gick som det gick.. Jag skulle vara värsta snälla tjejen och allt.. Sen krasch! Depressionen är tydligen min trognaste följeslagare i livet. Varför kanske man vet, men hur man kan peta denne ovälkomne livskamrat tvistar de lärde om.. Jag motar honom i grind mha medikamenter. Dessa får mig att fungera lite sämre som kvinna och detta kan tolkas som bristande kärlek och engagemang av somliga.. Typiskt! Fiffig som jag är tar jag bort ett piller om dagen. Effekten låter inte vänta på sig. Min kära är lycklig igen och jag hänger med bra ett par dagar, glad som en lärka. Sen hinner verkligheten ifatt och jag kraschar igen. Två veckor fick jag känna mig fri från ovälkomna tankar om ett snabbt avslut, sen kom det, med min hjälp, tillbaka.. Hur man än vänder sig har man ändan bak.. Jag är inkapabel att visa mannen i mitt liv den kärlek jag känner. Punkt jävla slut. Nu måste jag, för att värna om mitt liv (varför, egentligen?), knapra bedövningsmycket medicin igen.. Numb! Jag bad om hjälp att komma i kvinlig stämning.. Vi får se hur det går. Inget är fel, men jag är lite halt. Det känns förjävligt att min främsta uppgift är att bevisa något som för mig är självklart.. Att jag älskar honom. Vissa människor kanske inte kan ta sånt utan att man trycker upp det under näsan på dem hela tiden, men jag kan inte leva så. Jag menar väl ändå inte att man ska ta kärleken för given, men jag tycker nog ändå att man inte ska ifrågasätta den hela tiden. Då blir det tungrott.. Jag ser ingen annan.. Så illa är det. 

Varför, varför, varför kan jag inte funka? Jag är inte så paj. Inte alls. Det mesta av destruktiv natur är borta ur mitt liv. Jag går på den relativt konstruktiva vägen. Ändå! Ner som en pannkaka.. Ibland funderar jag.. Hur länge orkar man? När jag mår bra och stoppar i mig piller försvinner känslan av meningslöshet. Det är ett mirakel varje gång och jag kan knappt se det andra, det mörka. Aa.. det är rundgång.. Nu är iaf kaoset tillbaka och jag fattar inte hur jag ska kunna arbeta eller leva. Om några dagar kommer det att gå över. Vad kämpar jag för? Vilket är målet i denna kamp? Nu skiter jag i't och hoppas på bättre mående.. Natt!