Nej. Det går inte bra. Nej. Jag mår inte bra. Jag får ingen ordning på nånting. Jag är livrädd. Vad håller jag på med? Varför blir det inte bra? Kommer det alltid att vara så här? Jag har ingen lust att göra nånting alls.. Pratar inte med en själ. Ingen vet. Jag vill inte att nån vet. Att jag är svagast. Inte funkar. Folk ringer och kommer. Berättar om sitt. Jag nickar och ler, lyssnar och svarar. Hur blev det så? På jobbet känns det bättre. Men jag pratar inte med nån. Tom blick och stängd mun. Imorse vaknade jag och var så yr att jag knappt kunde ställa mig upp. Det har jag aldrig varit med om. Jag blev rädd. Måste ringa sjukan.. På måndag.. Skulle ha gjort det i onsdags.. Och torsdags.. Och idag.. Ska det vara så här hela livet, vet jag fan inte om jag orkar.. Kanske om jag finge jobba dygnet runt.. Jag borde prata med mitt gull, men jag kan inte. Det är så tungt. Jag vill inte öppna för jag är rädd för vad som kommer ut. Som vanligt. Vem ska hålla tassen? Det finns ingen där. När han kan prata har jag redan varit tyst en hel dag och det tar stopp. Det har gått för långt. Orkar jag? Jag tycker om att vara själv ibland. Men.. Omställningar!! Ibland ska jag vara mamma och flickvän. Sen bara mamma. Sen bara flickvän. Sen ensam. Sen ensam mamma. Hur ska jag få ordning på det? Det kanske är därför jag gillar jobbet så mycket.. Det är iaf samma. Jag ville inte ens bada bastu denna vecka. Det är inte bra. Jag vill jobba. Inte vara sjuk. Är det för alltid? Som en arvedel? Jag vill ha lugn och ro och koll. Inte känslan av att vara rutten inombords.