Nu har det gått en tid. Det har varit tufft och vi har stött på patrull i form av livet.. Jag går och väntar på besked om en knöl på handen, pappa väntar på undersökning av magen.. Jobbet är intensivt och kräver min totala närvaro. Var finns energin som jag ska ge till min älskade då? Han saknar den och missförstår min slutenhet och trötthet. Jag försöker att med ord visa att det inte är oss det är fel på. Jag får cellskräck av kramar. Den onda cirkeln är igång. Jag känner mig otillräcklig och jagad, han känner sig förbisedd och oälskad. Jag är inte så kramig i vanliga fall, och när skallen är full försvinner behovet helt och övergår nästan i fobi. Hur förklarar man det för en partner som man vill ska stanna? Jag tror iaf att mitt budskap gick fram innan han åkte för denna gång. Nu är jag ensam i över en vecka. Sist såg jag nästan fram emot det för att jag hade så mycket att fixa. Den här gången vet jag inte vad jag tycker. Det är nog bra för mig att få samla mig och bara möta de krav som jobb och barn ställer ett tag. Jag kanske kan landa i livet, så som det blivit. Jag känner en malande stress i mig, samtidigt som jag inte vet vad jag ska hitta på. Klurigt värre! Förhoppningsvis får jag positiva besked om knölen i veckan, det kanske får en del av spänningen att avta. We''ll see..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kollar runt lite på nätet. Känner mig mer och mer dum i huvudet!    TIDIGA VARNINGSTECKEN De flesta misshandlare är väldigt charmiga och uppvaktande i början av relationen. Men varningstecknen finns där, om man bara vet vad man ska ...

Vänder varje samtal till att handla om honom själv Förväntar sig att du ska uppfylla hans känslomässiga behov Ignorerar effekten hans negativa kommentarer har på dig Kritiserar dig ständigt, eller läxar upp dig, och tror att han vet vad som är b...

Nej. Det går inte bra. Nej. Jag mår inte bra. Jag får ingen ordning på nånting. Jag är livrädd. Vad håller jag på med? Varför blir det inte bra? Kommer det alltid att vara så här? Jag har ingen lust att göra nånting alls.. Pratar inte med en själ. In...

Idag går mina tankar till mig själv. Tänk om jag finge bryta ett ben eller ha blivit född med en arm. Då förstår folk att man inte kan hoppa och stå på händer. Nu blev det ett annat handikapp. Som inte syns. Syns inte, finns inte. Ta dig samman och p...

Joråsatt.. Det blev som det blev och gick som det gick.. Jag skulle vara värsta snälla tjejen och allt.. Sen krasch! Depressionen är tydligen min trognaste följeslagare i livet. Varför kanske man vet, men hur man kan peta denne ovälkomne livskamrat t...