Joråsåatt.. Imorgon börjar jobbet.. Det känns konstigt att inte ha sin livkamrat vid sin sida sista dagen på semestern.. Det känns värdelöst att sätta sig vid köksbordet och äta kvällsmat. Hur ser han ut idag? Hur mår han? Kanske glömmer han bort mig och kommer på att han inte orkar.. Jag tror att han är ängslig för samma sak. Jag ska få besök av vänner ikväll, men kan inte glädjas. Det enda är att tiden går lite snabbare.. Barnen hjälper också lite. Att de är hos mig gör att jag inte tappar allt. Maten måste ju göras och disken måste diskas. Jag vet inte om jag överdriver, att det är avståndet i sig som gör att jag känner mig ännu mer tom. Om han var i närheten, inom räckhåll, hur skulle jag känna då? 

Jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska klara mig. Jag har gjort något så otroligt dumt som att inleda ett distansförhållande.. Det hela började relativt oskyldigt, men har barkat käpprätt åt helvete! Helvetet jag pratar om är dagarna utan.. Veckorna utan. Vardagarna utan. Helgerna utan. I åtta paradisiska veckor har jag tillbringat varje minut med min älskade med undantag för ett fåtal timmar. Vi skulle testa, se om vi passade. Jag var hel i åtta veckor. Nu ska var tredje vecka vara utan honom. Sen får jag två veckor i paradiset och sen går det runt så. I våras var det värre. Då sågs vi enstaka dagar varje månad. Jag borde vara lycklig och jag är väl också det. Samtidigt känns det som att jag ska sprängas varje gång jag tänker på att den enda jag vill vara nära är nästan fem timmar bort. Detta är ett försök att hantera längtan. Jag trodde inte att jag var så här icke självständig, som jag är utan min baby.. 

Vår historia är lång. Mycket längre än jag trott. Jag hoppas att den kommer att bli så lång att den tar mig in i evigheten. På måndag ska vi ses. Idag är det tisdag. Min kropp skriker efter honom. Vi pratade i telefon förut och frustrationen växte. Jag grät.